Gudmund Smith har blivit min senaste guru!

Palle och Daniel, två arbetskamrater, besökte psykologiska institutionen vid Lunds universitet i höstas. Deras ärende var att få hjälp med att finna bra tester till det alternativa urvalet för våra utbildningar. (Vi har övergivit arbetsprov som ett sätt att testa motivation och gestaltningsförmåga.)

Palle och Daniel fick många goda idéer av bl a Ingegerd Carlsson, professor i psykologi och strax innan de skulle vända tillbaka till Karlshamn, frågade hon om de ville träffa Gudmund Smith, pionjär inom kreativitetsforskning. De mötte en gammal man med ett obrutet intellekt som visade ett stort och genuint intresse för vår verksamhet. Väl hemma berättade de om sitt möte för mig.

Gudmund Smith har arbetat med personlighetsforskning i många årtionden, en sträng empirisk forskare, väl hemmastadd i laboratoriernas irrgångar. Trots detta (eller tack vare) har han i mogen ålder kommit till slutsatsen att en människas liv styrs både inifrån henne själv och av utifrånkommande impulser.

Detta är, menar jag, grundläggande kunskap för att förstå sammanhangen i en designers professionsutveckling i allmänhet och i designutbildningars och designforskningens utvecklingsmöjligheter i synnerhet!

Kort sagt, för att utveckla en hållbar teoribildning om kunskap genom design, är en grundläggande förståelse av sambanden mellan person – idéarbete – uttrycksmedel – mottagare nödvändig.
Men allt börjar i frågan: Vad är då en människa? Vad är en skapande människa, eller för att använda ett slitet uttryck, en kreativ människa? Gudmund Smith ger en antydan:

Intresset för kreativitet förefaller outsinligt, ofta lite luddigt och starkt värdeladdat. Rationella betraktare av allt ståhej kring detta ord har efterlyst mer precisa definitioner. Låt mig inledningsvis gå dem till mötes genom att skingra några vanliga missförstånd. De kreativa eller skapande människorna finner man inte nödvändigtvis bland dem som syns utåt, bland de massmedialt fokuserade ledarna, de kraftfulla organisatörerna eller eviga pratmakarna. Ofta kan de vara tillbakadragna, svårupptäckta, t o m asociala.
Den typiske kreative brister gärna i respekt för knäsatt visdom och betraktar inte kunskapens gränser som etablerade en gång för alla. Han/hon finner glädje i att själv kläcka nya idéer och känner ingen genans för sin barnsliga lust att pröva inkorrekta åsikter och vägval. Men samtidigt har vi med en vuxen person att göra som sållar sina infall med kritisk blick.

En sista påminnelse med återknytning till flummet kring begreppet kreativitet: en av basförutsättningarna för nyskapande heter gediget kunnande.