Richard Swartz för mig in i Gustaf-Otto Adelborgs universum. Han har den förmågan.

I juni förra året, berättade han om den ytterst lilla tyska staden Iphofen, så till den milda grad att jag dagen efter var i färd med att att köpa en tågbiljett dit. Dock lyckades jag hejda mig, men min längtan kvarstår. Jag ska dit, förr eller senare.

Nåväl, Gustaf-Otto Adelborg, i Richard Swartz berättelse, var en

…numera bortglömd författare från förra seklet som skrev mycket litet, inalles sex böcker, de tre första nästan oläsbara (åtminstone som han själv såg det) medan de tre sista tillhör de märkligaste vår litteratur äger.

Det som drabbar mig är Gustaf-Otto Adelborgs, eller möjligen Richard Swartz, ärende: Livet är en brottning med innerligheten, kort sagt att vara människa, att inte tumma på vare sig allvar eller skärpa. Om staden Uppsala skriver till exempel  Gustaf-Otto Adelborg:

Det torde vara mer än vanligt svårt att i denna stad göra sig omedelbart gällande som människa.

Så vänder jag sidan i tidningen och möter Per Persson, han som spelar huvudrollen i bandet Perssons Pack.

Han berättar om deras nya skiva och om Love Antell som har bokat en studio för 10 000 kr om dagen. Följden av denna bokning blir, ”då var man tvungen att få ihop några låtar.”
Men det är också nödvändigt att få med Love, eftersom han spelar gitarr som Per Persson vill ha det, utan några ”jävla bluesböjningar”. Så här vill Per Persson att hans skiva ska låta:

Jag älskar en grupp som heter Jailbird Singers. De bildades på Långholmen och gjorde bara en folkparksturné, 1964. Tony hade magcancer och låg i baksätet och hade djävulskt ont medan Korpen och Masen var ute och stal saker på ställena, och de hade en stämföring som var väldigt fräsch. Så vill jag att det ska låta, det var verkligen på riktigt.