Eftersom vår passion i Karlshamn är utveckling av digitala medier, kommer vi dagligen osökt in på begreppet interaktion/interaktivitet.

Jag tycker att jag åtminstone använder begreppet till leda, t ex att spel är interaktiva, ickelinjära, nyskapande i sitt berättande – vi tror oss dra in användaren (ett annat läskigt begrepp tycker jag) i en historia som hon/han själv kan bestämma över.
Detta är naturligtvis rent nonsens. Ju mer ”interaktivt och ickelinjärt” ett spel uppges vara, desto mer kontrollerande teknik behövs och desto fiffigare belöningssystem byggs in, för att å ena sidan ge ”användaren” illusionen av självbestämmande och frihet, å andra sidan med morot/piska styra henne/honom dit vi vill.

Vi pratade om det, Patrik och jag, när vi gled längs blekingevägarna för en stund sedan.

Jag hävdade (till Patriks förskräckelse, tror jag) att begreppet interaktion alltmer får samma innebörd som ungdomsskolans styrsystem för de unga människor som finns där. Skolans dolda styrsystem är belöning, kontroll och en illusion av att eleven styr sin utbildning – hon/han förväntas kunna interagera med sitt lärande. Pavlov skulle applådera i sin stimuli/responshimmel om han visste om detta.
Själv blir jag en aning sorgsen över att vi alltför ofta pratar som om kejsaren har kläder.

Jag blir glad igen när jag läser Sandy Stones berättelse om MIT-Lab på 70-talet. Hon citerar den legendariske Andy Lippman:

”The fourth corollary is no-default, which means that the conversation must not be preplanned path, it must truly develop in the interaction.”