Läser att regeringen vill införa en konstnärlig doktorsexamen.

I flera år har jag grubblat över hur nya kunskapsområden ska få plats i det akademiska livet utan att de ska behöva sälja sin själ, t ex utveckling av digitala medier. Av många skäl finns det alltid anledning för redan etablerade akademiska aktörer att inte bereda plats för nya, ovissa uppstickare eller kusiner, eller rent av något helt nytt:

* De viktigaste skälen är naturligtvis ekonomiska och meritokratiska. Att bevaka egna intressen är en allmänmänsklig ryggmärgsreflex som utvecklats till fulländning inom det akademiska systemet.

* Oreflekterade kunskaps- och vetenskapsteoretiska forskningsmiljöer som tillåts både av sig själva och systemet att vara sanningsägare, gatekeepers. Eftersom forskning i ett meritokratiskt system lätt blir sig själv nok, uppfattas andra (främmande) närbesläktade kunskapsfält som hot och kan avvisas som ovetenskapliga, utan närmare reflektion.

Låt mig ta ett par närbesläktade kunskapsområden – datavetenskap och informatik. Bägge har från början utvecklats från det klassiska akademiska ämnet fysik, och via teknisk fysik blivit självständiga ämnen. En av mina stora hjältar som var med om att övertyga det akademiska systemet om att både datavetenskap och informatik är beforskningsbara, blev sedermera en internationellt respekterad företrädare, professor med en enastående karriär på Sveriges mest respekterade tekniska högskola. Han berättade att han på 60-talet fick frågan från en företrädare för teknisk fysik, ”Du, det där med datavetenskap, går det att beforska?”.

Alldeles uppenbarligen. Och med en företrädare som inte har disputerat. Och som ändå blivit professor. Det tycker jag är klokt och nödvändigt. Ett nytt kunskapsområde behöver inte företrädas av en person som gjort en traditionell akademisk karriär. Men vad hände sedan med dessa uppstickare och avvikare? När de funnit sin plats och meriterat sig liksom alla andra genom att disputera och publicera så många artiklar som möjligt, i så välrenommerade tidskrifter som möjligt.

Har de tappat sin själ?

Det vet jag inte, men om jag jämför med vårt unga ämnesområde, så undrar jag vad som händer om vi ska gå samma väg som datavetenskap och informatik. Kan det vara så att vi, för att komma nära köttgrytorna, börjar kompromissa med vårt egentliga ärende, nämligen att pröva om den viktigaste kunskapsutvecklingen för vår del sker i produktion? Vi påstår ju att både  vår utbildning och forskning ska vara produktionsdriven och inte teoridriven.

Kort sagt – hur tar vi plats i det akademiska systemet utan att kompromissa med vårt ärende och samtidigt förtjäna legitimitet? För så är det, vi ska inte ”få” något, utan förtjäna det på grund av att vi kan hålla en hög utbildnings- och forskningsnivå med kunskaps- och vetenskapsteoretisk substans som är relevant för oss.

Då blir min andra fråga: Är regeringens förslag till konstnärlig doktorsexamen en möjlighet för oss att få större utrymme i systemet. De skriver ju

”En särskild konstnärlig doktorsexamen är enligt utredningen angelägen för att ge fördjupning i genuint konstnärliga frågeställningar och arbetsmetoder med grund i en egen konstnärlig praktik.”

”De konstnärliga områdena var under 2007 föremål för Högskoleverkets kvalitetsutvärderingar, och en återkommande reflektion från bedömargrupperna rörde risken för att den konstnärliga forskarutbildningen får svårt att hävda sin konstnärliga särprägel när terminologi och uppläggning hämtas från de traditionella vetenskapliga områdena.”

Spontant kan jag tycka att denna examen betonar just de delar som en traditionell examen förbiser – produktion.

Men om igen, finns risken att konstnärerna som beträder denna nya bana förlorar sin själ?