Sedan tio år har jag hedersuppdraget att få vara ljudtekniker på luciafirandet här i Kyrkhult.

I kväll är det dags!

Alltid lika trivsamt och utmanande att få luciatåget att sjunga ut i mikrofonerna, så att de hörs. Publiken brukar bestå av mellan 2-300 frysande människor som återkommer år efter år till vårt torg klockan sex.

Som traditionen bjuder, kröns lucian av en lokalt framstående person (i år är det Leif Stexå, chef för Kyrkhults sparbank) och år efter år berättas om syrakusalegenden och om den stackars flickan som får sina ögon utpetade.

Men så läser jag att Anna Larsson har en alternativ legend till buds:

”Lucia är ett firande som kokats ihop av medeltida supfester för att hålla Lucifer (Lusse) borta under den mörkaste vinternatten, en tysk sed där lussekronan är en gloria och lucian Jesusbarnet och ”Staffansvisor”, ett innovativt sätt för svenska gymnasieelever att tjäna ihop pengar för att ha råd att resa hem över julhelgen. Det första offentliga luciatåget anordnas faktiskt först på 1920-talet. Och vårt svenska luciafirande har egentligen ingenting med det kvinnliga helgonet från Syrakusa att göra.”

Jaha ja. Men det gör inte så mycket. Att få spekulera ihop med Anette, Doda, Maj, Anders och de andra festarrangörerna är belöning nog, även om Annas Lusse är orsaken till festen.