Den kloka Lena Andersson skriver i en TV-krönika i samband med nobelfesten

”akademin (…måste) inse att den liksom Nobelfesten är starkt klasspräglad, vilket hämmar den. De strikta gamla ritualerna, de löjliga overallerna, mössorna och lekarna, hela den självbespeglande kulturen med dess ton och språk, nollningarna och känslan av klick och kotteri och exklusivitet som allt det nämnda handlar om att odla och befrämja, stöter generation ­efter generation bort dem som inte är födda ­in i det. Ta bort det akademiska bjäfset och de underförstådda koderna som är till för att stänga folk ute så kanske det blir stånds­cirkulation även i svenskt forskningssamhälle.”

Jag tror att jag åtminstone till dels håller med henne. När det akademiska livet alltför mycket påminner om mitt eget logement från lumpen på P6 i Kristanstad, blir jag en aning nervös. Ett illavarslande tecken kan vara när arbetskamrater kallar varandra vid efternamn. Kolla hur det är hos dig.