Satt med ett gäng från Digitala spel i går eftermiddag och pratade om framtiden.

Vi gjorde det genom att försöka bena ut vad det är för utbildning de kom till för ett och ett halvt år sedan och hur deras föreställningar har förändrats under den här tiden.

Det är lite speciellt med spelutbildningar, tycker jag, eftersom det åtminstone på ytan finns en stark gemensam föreställning om vad utbildningen ska leda till. Studenterna vill få jobb i spelindustrin. Det verkar ytterst rimligt tycker jag, men samtidigt finns en alltför begränsad syn på vad spelindustrin är – drömmen om att arbeta i stora team med utveckling av AAA-spel, t ex spel motsvarande World of Warcraft, projekt med budgetar på över 100 miljoner kronor.

Det tycker jag begränsar studenternas möjligheter att komma till sin rätt och inte minst att få arbete efter studierna. I Sverige finns det maximalt två spelföretag som jobbar med så stora projekt, som har en anständigt sund ekonomi och en vettig framtid. Men även de är i händerna på ytterst kortsiktiga riskkapitalister/internationella förläggare utan någon större framförhållning.

Jag hävdade i samtalet att det vore rent kriminellt om våra utbildningar skulle ha som mål att utbilda studenter till en så smal bransch. För å andra sidan är ju den sammantagna digitala mediebranschen så oändligt mycket större om studenterna inser att arbetsmöjligheterna för en speldesigner eller en spelprogrammare är viktiga i hela branschen. Det är ju därför vi försöker att arbeta i team över gränserna med de andra utbildningarna – Digital bildproduktion, Digital ljudproduktion och Medieteknik. Men detta är svårt, eftersom spelstudenternas föreställningar motsvaras av de andra utbildningarnas studenter.

Nu är det inte så att det är studenternas fel att dessa föreställningar dominerar, utan ansvaret vilar tungt på ungdomsskolans fragmentisering av kunskap och lärande och en digital mediebransch som till stora delar är omogen och därför i alltför hög grad pinkar in sina olika revir. Här finns en stor utmaning för oss som jobbar med utbildning och forskning att erbjuda tid och rum för unga människor att vidga sina perspektiv. Om inte, bidrar vi till att förminska och i vissa fall omintetgöra deras arbetsmöjligheter och därmed branschens utvecklingspotential.

Och ytterst tror jag att det handlar om vad vi ska göra i återstoden av våra liv.