Mötte studenter som just avslutat en kurs i skissteknik. Vi använde en timme för att reflektera över hur det går till att lära sig att få tankar och känslor via en penna ut på ett papper. Kort sagt hur vi kan göra bilder av något som händer inne i oss.

Det påtagliga i samtalet är den dubbla feedbacken jag fick.

Å ena sidan att långsamt upptäcka att det som var en självklarhet i småbarnsåren behöver läras om på nytt från början. Det är naturligtvis oerhört frustrerande och tar sig uttryck i ”Men om läraren hade visat mer hur han gör…” Om vi fått lära oss mer ritteknik, så…” ”Om jag bara fått veta mer vad jag skulle behöva utveckla…” Just den här kursen är ju så svår, därför att ingen annan kan berätta för mig vad som ryms i mig och hur jag ska kunna visualisera något av det. Jag behöver bokstavligt börja från början om jag gjort uppehåll i ritandet från 7-årsåldern tills dess jag är 22 eller 55.

Å andra sidan, när den första frustrationen lägger sig, infinner sig ett lugn i rummet och studenterna börjar prata om hur de prövat om och om igen, fått feedback från läraren, prövat igen och långsamt, mycket långsamt börjar upptäcka hela nya förmågor hos sig själva. Eller som en student skrev i ett mail till mig:

Vi fick känna oss fram och upptäcka både vårt personliga skissande,
samt hur man kunde använda det för att hantera vad som finns inuti sitt eget sinne.
Jag blev introducerad till den själsliga och konstnärliga dimensionen av skissande,
samtidigt som jag fick lära mig vad jag behöver jobba mer på för få fram en bra bild,
genom samtal och bedömande.