Nu har en copywriter kopplats in till vår nya rekryteringssajt – Anna Teresia. Det har jag längtat efter. Vi har många bra människor på bild, ljud, design och teknik, men saknat någon som kan uttrycka en känsla, en rörelse i ord.
Pratade i telefon med henne för en stund sedan för att hon ska få grepp om grundkänslan när en människa klickar in på vår webbplats för första gången.
Kort sagt vad vi vill ska träffa i maggropen på en besökare, som i bästa fall väljer att söka våra utbildningar.
Eftersom vi har kort om tid så fick jag bli lite drastisk, så jag sa ungefär så här:
Vi som är här på BTH i Karlshamn har en gemensam passion – vi vill till varje pris upptäcka, utveckla, utforska alla kända och just nu okända uttrycksmöjligheter som finns för att göra digitala medier så meningsfulla som möjligt för en mottagare. Det spelar ingen roll om vi är studenter eller anställda och det är på djupaste allvar!
Därför har vi varken tid eller råd att låtsas att det är utbildningar med traditionella lärar- och studentroller. Vi behöver bokstavligen sitta bredvid varandra och gemensamt dona och fixa och härja med alla till buds stående medel för att komma till skott.
Det enda som skiljer de anställda från studenterna är att de anställda har ansvar för helheten, att vi är äldre och därmed har större erfarenhet av livet, handledning, konfliktlösning och greppet om vad vi vill ska hända under de tre år som en student är hos oss.
När vi nästan var färdiga med vårt samtal, så slog det mig – borde inte det förhållningssättet vara självklart på alla utbildningar från första klass i grundskolan och uppåt?
Är det det?
”Det enda som skiljer de anställda från studenterna är att de anställda har ansvar för helheten, att vi är äldre och därmed har större erfarenhet av livet, handledning, konfliktlösning och greppet om vad vi vill ska hända under de tre år som en student är hos oss.”
En annan sak som skiljer är också att vi får lön medan studenterna istället får betala för att vara här. Det är därför som ansvaret för helheten är ganska viktigt och emellanåt lite ångestframkallande… det är ju deras framtid vi skissar med. Det är skönt att vi har varandra, studenterna och en massa andra kloka människor som bollplank, och nog därför jag ”tyar me att”.
”När vi nästan var färdiga med vårt samtal, så slog det mig – borde inte det förhållningssättet vara självklart på alla utbildningar från första klass i grundskolan och uppåt?
Är det det?”
Ända sedan jag började tänka har jag sett det som märkligt att inte allt lärande strävar åt det hållet. Därför lärde jag mig tidigt att liksom glida i ett eget spår bredvid skolsystemet och göra saker och ting på mitt eget vis. Det vore bra om inte framtida ungdomar måste hitta ett spår utanför systemet för att få något vettigt gjort i lärprocessen.